Svalbard med nya vänner

svalbard

Första gången jag kom till Svalbard för drygt ett år sen föll jag pladask. Så det var ett lätt val att välja Spitsbergen för en träningstur. Vädret kan vara hårt och en tur på Svalbard innebär att gå på glaciär, vilket passar perfekt inför Antarktis. Först funderade jag på en solotur, men eftersom det finns isbjörn på Svalbard var jag inte så sugen på att ligga ensam i tältet och fundera över påhälsning. Jag har aldrig varit på en långtur med någon som jag inte känner, men denna gången skulle jag prova det. Ellinor och jag hade träffat varandra en gång och nu skulle vi iväg på långtur. Vi skulle också ta sällskap av två äldre herrar, och hundar, Bris och Tiusku.

Mitt i påsken landade jag i Longyearbyen tillsammans med Trude som följde med till Svalbard för att filma mina förberedelser. Det skulle bli så härligt att komma ut och njuta av att vara ute i det fria. Ingen telefon eller dator eller rastlöshetskänsla som jag kan få när jag är inomhus och inte har möjlighet att komma ut.

Jag och Ellinor hade några dagar med att bekanta oss med varandra, packa och förbereda oss innan vi blev skjutsade ut med skoter. Det var hektiska dagar och många små ting som skulle ordnas i sista minut. Listorna kryssades av och pulkorna fylldes med kläder, mat, tält, sprickräddningsutrustning, chipspåsar och annat ting och tang. Tillsammans med Ellinors sambo, min goda vän Ingrid och dokumentärfilmarkompisen Trude packade vi tre skotrar med slädar för att köra ut oss och hundarna till vår startpunkt. Vi körde norrut i elva timmar tills vi kom till Verlegenhuken. Den nordligaste punkten på Spitsbergen. Det var inte bara vi som hade tänkt att starta långtur den dagen. Två andra skoterföljen slog läger tillsammans med oss den första natten. Det liknade en tältfestival och jag tippar att det aldrig har varit så många människor och hundar som bott på den udden samtidigt. Förutom oss var det sex andra tjejer som skulle börja skida söderut nästa dag. Trots att vi skulle samma väg träffade vi inte varandra under resten av turen.

Första dagarna gick till att vänja kroppen till att dra en tung pulka. Det var mycket lössnö och så fortsatte det nästan hela turen. Vi hade hundarna som hjälpte oss att dra. Ibland vet jag inte om de var till hjälp eller stjälp. Tiusku som var min turkamrat var otroligt stark. När han drog. Det var inte alltid han ville dra och när han väl gjorde det så var det oftast ojämnt. Han gjorde dock en del av backarna lättare.

Vi visste att det var störst risk att träffa på isbjörn i starten av turen, när vi var nära kusten. På vår tredje dag fick vi syn på en bamse som blir störd av oss och hundarna och bestämmer sig för att traska iväg. Som tur var verkade björnen inte särskilt intresserad av oss. Det var mäktigt att se björnen vandra över landskapet. Förutom fint sällskap så hade Bris och Tiusku en uppgift. De skulle varna för isbjörn när vi låg i tältet på natten. När man bara är två blir det för lite sömn om man ska sitta isbjörnsvakt.

Jag och Ellinor valde att gå en något annorlunda väg än den vanligaste när man skidar Svalbard på längden. Istället för det flackaste vägvalet, på de stora glaciärerna, valde vi att gå genom Atomfjellen. Där fick krafterna sättas på prov när vi skulle upp för de brantaste passen. Det var allt för brant för att dra hela pulkans vikt upp. Vi fick packa om och gå två gånger, så då klarade vi de värsta backarna.

Vi hade tur med god sikt nästan hela turen. Landskapet var helt otroligt med stora glaciärer, breda dalar, fjordar och fjäll. Det klara vädret gjorde att vi hade det ganska kyligt. Förutom en liten incident i sovsäcken, när jag skulle prova min nya kisstratt, så hade vi en mycket lyckad tur. Jag och Ellinor fungerade bra som turkamrater och Bris och Tiusku blev vi snabbt kompisar med. Det blev en boost för Sydpolssjälvförtroendet. Efter vissa mördarbackar, med mycket snö och tunga pulkor, kändes det som om vi skulle kunna klara vad som helst. Efter 14 dagar på tur önskade jag att det inte skulle ta slut. Då är det skönt att veta att jag snart ska ut igen. Och då blir det minsann länge!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *