För att känna mig ordentligt förberedd för Sydpolen bestämde jag mig tidigt att ta en tur ensam på Finnmarksvidda i Norge. Jag hade aldrig varit på de vidderna tidigare och hade verkligen sett fram mot min miniexpedition. När jag väl skulle iväg var det månadsskiftet mellan februari och mars och jag hade så mycket annat att tänka på med sponsorjakt, mejlskrivande och telefonsamtal, att jag kände mig mest stressad över att åka iväg från allt. Men jag hade ju bestämt mig och visste att den här turen var nödvändigt för att få testa utrustningen, och mig själv, inför Sydpolen. Mycket av grejerna hade jag inte använt sedan jag och min syster var på Grönland två år tidigare. Till slut fick jag allt nedpackat och i slutet av februari tog jag flyget till Lakselv. Därifrån körde en vän mig till Soussjavri mitt ute på Finnmarksvidda. Temperaturen i bilen visade minus 28 grader. Jahapp, då var det bara jag, min pulka och bitande kyla.
Så här skrev jag i min dagbok efter första dagen på tur.
”Brr, nu ligger jag i tältet och det är säkert 30 minusgrader. Jag upptäckte att termometern visst bara gick ner till minus 20. Hopp, då var jag ensam, spännande, är nog lite sammanbiten. Men stjärnorna här är helt fantastiska! Nu ska jag se om linsvätskan tinat så att jag kan ta av mig linserna och sova. Hoppas jag inte kommer att frysa i natt. ”
Allt kändes nytt i starten. Och det kändes konstigt att vara ensam. Jag tänkte mycket på min kommande Sydpolstur. Ska jag verkligen lägga över en miljon kronor på det här? Att gå på skidor och dra en pulka hela dagarna och inte bara några få dagar utan i två hela månader! Nämen, vill jag det? Men det är väl lite sent att dra sig ur nu eller?
Jag gav det några dagar och började få koll på saker och ting. Då kom också lugnet och allt det jag gillar med att vara ute i naturen. Solen sken och Finnmarksvidda var vackert. Den härliga och fina känslan med att vara ute på tur infann sig. På alla mina längre turer njuter jag mest efter några dagar eller några veckor in i turen. Då tankarna kan börja vandra och rutinerna falla på plats. Jag tror att det är bra att ha i bakhuvudet när jag är på Antarktis.
Efter en vecka på Finnmarksvidda med solsken, minustemperaturer, snöfall, tät dimma, hård vind och helt vindstilla var jag lugn, nöjd och tillfreds. Det kändes som om ingenting kunde stressa mig och batterierna var laddade för att fortsätta sponsorjakten, mejlskrivandet och telefonsamtalen. På vidda tänkte jag verkligen igenom om jag ville till Sydpolen, ensam. Hade någon frågat mig en av de första dagarna så är jag inte så säker på vad svaret hade blivit. Men efter att de sju dagarna hade gått på Finnmarsvidda är jag helt säker på att jag inte vill något hellre än att dra en tung pulka i två månader i uppförsbacke och motvind mot 90 grader syd.