Är det så att jag känner mig ensam efter en månad helt själv? Nä, inte särskilt. Jag tror aldrig att så många har haft koll på vad jag håller på med. De jag känner, och inte känner, hejar på och följer min resa. Jag tror att det finns människor som är mycket ensammare än jag just nu. Jag har inte blivit galen eller så. Att prata med snöformationer är helt normalt eller hur? Jag är inte trött på mig själv heller. Två månader är inte så länge under en hel livstid. Sanningen är att jag gillar att vara i mitt eget och enda sällskap.
Och alla sastrugis, alltså mina nya snöformations-vänner, är ännu värre nu än tidigare. I slutet av gårdagen fanns det ingen sikt alls så jag trillade omkull. Men jag tog mig ändå fram 35 kilometer. Bara 284 kilometer kvar nu!
Ja, jag förstår, du får vara din egen bästa vän!
Ska bli kul att så småningom höra hur du passerar drivorna, det måste ju vara ett himla slit! Och tillbakavägen med kite/skidsegel, huva!
/Patrik