Ibland får jag kommentarer om att jag är modig som gör den här expeditionen, men jag har aldrig tänkt att den här resan handlar om mod. Att skida till Sydpolen handlade mer om att tåla kylan, arbeta hårt och vara diciplinerad dag efter dag. Och njuta av det. Men nu när jag kitar får jag väl erkänna att det kan kräva lite mod. Det är en riktig sastrugivärld här och jag behöver kryssa mellan de största formationerna och dessutom fokusera på kiten. Samtidigt som jag tycker att det kan vara skrämmande så har jag en enorm respekt. Och jag älskar det här. Som idag då jag färdades 11 mil på bara några timmar. Jag behöver bara några ibuprophen för mina knän och hoppas kunna göra samma grej imorgon.
Det ska bli så intressant att höra mer om sastrugivärlden och hur du hanterar den och knäna, när du kommer hem! Gott att se du börjar komma ner i höjd också! Det börjar kanske bli “varmt och skönt” igen? /Patrik